Dagen då du var beräknad känns tung.
Du var väldigt efterlängtad,
men tyvärr valde någon att just du skulle vara så pass sjuk att du inte hade fått njuta av denna värld.
Det känns tryggt att veta att du hade det lugnt och skönt inne i min mage.
Där gjorde det inte ont,
du led aldrig och där inne kunde du röra dig fritt.
Utanför ditt lilla näste hade du behövt genomgå operation efter operation.
Du hade haft ont och hade fått lida.
Jag hade inte fått hålla dig som en mamma ska få hålla sitt barn.
Du skulle aldrig kunna röra dig som andra barn och vi skulle ha spenderat en väldigt stor del av vårt liv tillsammans på sjukhus.
Hade jag inte vetat att du var sjuk hade jag tagit hand om dig,
precis så som en mamma ska.
Men att veta att du hade lidit gör så himla ont i mig och jag hade haft ständig ont i mitt mammahjärta.
Det gör ont nu oxå men antagligen inte lika ont som det hade gjort att se dig lida varje dag.
Nu hann du aldrig lida och det känns väldigt skönt att veta.
På nått sätt tror jag att det var meningen att vi aldrig skulle få lära känna varandra, jag vet dock inte vad meningen med det var.
Men någon gång kommer jag antagligen få reda på det.

Jag tror att första gången man är gravid och första gången man känner ett par fötter sparka i magen, är väldigt speciellt.
Jag är glad att det var just dig jag fick känna, men jag är samtidigt otroligt ledsen över att jag aldrig kommer att få känna den glädjen igen.
Den glädjen kommer att till nästa gång jag är gravid, bytts ut mot en ständig oro och en rädsla över att kanske behöva förlora någon igen.
Jag tror att jag kommer att ha svårt att knyta an till magen och nästa lilla liv som kommer att växa där i.
Det känns som om det kommer att behöva många läkarbesök, ultraljud och samtal med kurator för att jag ska kunna slappna av.
Jag kommer inte bara vara orolig de första 12veckorna, utan åtminstone de 20första.

Det du och jag hade tillsammans känns lite "bittersweet".
Det var både fantastiskt och fruktansvärt.

Nu tänker jag lämna detta kapitel i mitt liv bakom mig.
Jag kommer absolut inte glömma och vill det inte heller, men jag ska försöka sluta älta.
Jag behöver gå vidare,
få känna glädje och någon gång snart i framtiden försöka bli gravid på nytt.
Vill försöka glädjas över det och ge mig in i det med bra tankar och ett någorlunda helt hjärta.

Jag älskar dig och du kommer alltid att finnas med mig, både i mina tankar och i mitt hjärta.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326677.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326677.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326677.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326677.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326692.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326692.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326702.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326702.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_206326719.jpg" class="image">

MY LOVE!

https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_204909945.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-1/735089/images/2012/pic_204909945.jpg" class="image">

Jag har åkt på förkylningen från helv*tet... Ahhh så himla segt.
I måndags var jag hemma från jobbet. Hade runt 38 grader feber hela dan och sov bort större delen av dagen.
Har iofs jobbat resten av veckan, men känner nu att jag kanske borde ha stannat hemma en extra dag.
Minns inte senast jag var så här förkyld, igår när jag nös började jag blöda näsblod och så fick jag hosta på kvällen. Seeeegt!

Jag är iallafall ledig hela helgen, så det ska bli skönt.
Christian fyller år på lördag, men tyvärr jobbar han hela dagen så det blir en mysig middag hemma för två.

Träffa en vän här om dagen som är i samma vecka som jag skulle ha variti. Vi har pratat om att vi skulle ha en egen mammagrupp när bebisarna hade kommit. Vet inte vad som hände, men jag bröt ihop totalt.
Hon var så himla vacker, stor, rund och ja helt enkelt precis så som jag önskar att jag hade sett ut.
Stackarn fick stå och trösta mig.

Har iallafall bestämt mig för att jag ska gå till vår minneslund, för att lägga blommor och tända ljus den 12juni.
Det är ju ändå hennes dag..

Det är självklart att det känns tungt när det bara är två och en halv vecka kvar tills knodden skulle ha kommit.
Två och en halv vecka, det är ingenting..
De vänner som låg i ungefär samma vecka som jag har ju börjat att få sina bebisar nu.

Det har hänt så himla mycket runt omkring mig och min familj den senaste tiden, att behöva begrava tre "familjemedlemmar" på ca en månad känns ju inte helt rättvist.
Även fast några av dem inte stod mig nära, så stod de väldigt nära min familj. Och att se dem sörja och samtidigt sörja själv, är inte lätt.
Så här mycket som jag har gråtit de senaste månaderna har jag aldrig någonsin gråtit.
Har blivit så himla känslosam, jag gråter för minsta lilla.
På dopet jag var på i helgen så grät jag väldigt mycket.
Men allt var bara så himla vackert och så fint.
Att det var min brorsdotter som döptes påverkade mig väldigt mycket oxå. Jag älskar henne så otroligt mycket.
Och att det fanns någon där som precis har förlorat någon, som den har känt i hela sitt liv gjorde det ännu mer känslosamt.

Jag har börjat att fundera på varför det hände just mig.
Eller jag har föresten precis börjat att inse att det har hänt mig.
Att jag fick vara gravid i fem månader och att allt sedan bara rycktes ifrån mig.
Jag tycker dock inte att vi förtjänade det här över huvudtaget och att vi borde ha fått vårt barn.!
Jag förtjänade verkligen inte det här!

Min Louise är fantastisk :-)

Världens sötaste tjej och en underbar bror.
Sötare kan det nog inte bli!

Mums!

Tog cykeln till Elfvik imorse, vägen dit är fantastiskt vacker.
De här korten är tagna vid kyrkviken.

Sitter på tåget på väg mot jobbet.
(Slussen)

Bilden säger nog allt. :-)

Jag kan bara tänka på att i himlen
finns det många som inte borde va där än.
På torsdag ska jag gå på ännu en begravning, denna gång är det någon som har fått lämna den här världen alldeles för tidigt.
Det kommer säkert att bli en väldigt fin begravning, men med många tårar.
Den senaste vackan har varit så himla ledsam, det är så jobbigt när nån i ens närhet mår dåligt.
Man vill ju bara finnas där, krama om och trösta.

Nått som jag äger och som självklart är en favorit, är min vigselring.
När vi började att planera vårt bröllop la jag ingen större vikt vid hur min ring skulle se ut.
Men när jag började titta runt i butiker så hittade jag inget som passade ihop med min förlovningsring. (som är ärvd och ca 100 år gammal)
Jag hittade en butik som hjälpte mig att designa en ring efter min förlovningsring.
Vilket jag är glad för och väldigt nöjd med, den blev faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig.