Halloj!
Jag tänkte testa att ta ett kort varje dag under maj.
Hittade den här lilla listan som jag tänkte försöka följa.
Första bilden kommer imorgon!
Jag älskar ju att ta bilder, men det blir med mobilkameran tyvärr.

Trevlig Valborg!

Åhh får lite ångest nu!
Idag är det visning på vår lägenhet.
Jag älskar den och önskar att den var lite större så att vi inte behövde flytta.
Det är en fantastisk lägenhet och jag kommer att vara avis på den som köper den. Dock hoppas vi på att försäljningen går snabbt.

Ledsen tjej idag..
Låg och läste sms som jag fick när allt hände. Alla har skrivit så mycket fint!
Det är jobbigt att läsa för det gör så fruktansvärt ont i mig fortfarande.
Plågar mig själv med att titta på vår bild på henne, tar fram kläder hon skulle ha haft och googlar på nätet på magar i v.33

Idag har jag varit ledig från jobbet för att gå på begravning.
Det var en väldigt fin, personlig och enkel begravning för en varm och stark kvinna.
Hela dagen har varit känslosam på många olika sätt.
Alla som var där är så mysiga och lättsamma. Man känner sig verkligen välkommen och det känns så härligt att min familj har utökats ännu mer:-)
Efter att vi hade varit i kyrkan gick jag och C till vilokullen för att lämna blommor till Juni och bara få vara själva för en liten stund. Att man har en plats på kyrkogården att gå till, gör att allt känns så himla verkligt.

Vi åkte sedan ut till Elfviks gård för att gå på begravningsmottagningen.
Allt var väldigt bra ordnat och maten var fantastiskt god.

Min älskling är väldigt trött och ligger här i soffan bredvid mig och sover.
Man blir ibland helt känslomässigt slut och jag kan förstå honom, det är aldrig roligt att begrava någon som har stått en så nära i alla år..

Jag har haft sjuk ångest över att jag inte har vetat vart askan efter vårt barn är någonstans.
Det kan säkert låta väldigt konstigt men vi har inte vetat om hon är i Huddige eller på Lidingö.
Efter att hon hade kremerats fick vi välja på att åka och hämta askan eller få den skickad till Lidingö.
Att åka till krematoriet kändes inte så lockande så vi valde att få den skickad istället.
Jag ringde till Lidingös kyrkogård och sa att askan efter bebisen skulle bli skickad till dem.
Kvinnan jag pratade med berättade att de skulle på studiebesök på Huddinge och att dom gärna hämtade askan där. Vi slapp betala fraktavgift så det var otroligt gulligt.
I maj skulle vi få ett brev om när askan är spridd, så att vi vet att det är klart.
Konstigt nog har jag gått och funderat på om de verkligen åkte dit.
Jag vågade inte ringa för jag var rädd att de på Huddinge hade missuppfattat allt och därför spritt askan där eller tappat bort den.
Ja, jag vet att allt snurrar runt i mitt huvud och jag tänker alldeles för mycket ibland.
Men igår damp det iallafall ner ett efterlängtat brev.
Vår bebis är spridd för vinden vid minneslunden på Lidingö kyrkogård. Det känns otroligt skönt och tryggt att veta vart hon är.

Tiden bara rullar iväg.
Om jag fortfarande hade varit gravid hade jag varit i vecka 32 den här veckan.
Alltså hade det bara varit 8 veckor kvar tills vår bebis skulle ha kommit.
Om 4 veckor skulle jag, om allt gick som planerat starta min mammaledighet.
Tänker ofta så här och räknar ner till allt hela tiden.
Något jag tänker på dagligen är på hur jag skulle ha sett ut.
Hur stor hade min mage varit? Jag tittar väldigt mycket på gravid magar som går förbi och gissar i vilken vecka dem kan vara i.
Ofta önskar jag att jag var den personen och undrar hur det känns. Hur mycket man känner alla rörelser i magen, hur tungt är det, m.m

Efter vårt samtal på Huddinge har allt känts bättre, jag har varit både gladare och piggare.
Jag har umgåtts med fina vänner och min underbara familj.

Det är skönt att allt jag går igenom, går jag igenom med människor jag tycker väldigt mycket om.
Det mesta går jag och C igenom tillsammans, men vi är ju inte med varandra hela tiden.
Som tex när jag har en jobbig dag och är ledsen på jobbet så har jag mina kollegor som finns där för mig.
När jag var på dopet och blev så himla leden så hade jag mina närmsta vänner bredvid mig och alla la en värmande hand på mig.
Det känns tryggt på något sätt.

Idag ska jag trotsa vädret och bege mig ut i snön och ner till centrum för att träffa Jannike. Det var otroligt längesen vi sågs.
Har beställt en bolero som jag ska hämta ut idag. Hoppas den sitter fint.

Ha en fin dag!



Här är en bild på mitt hjärta och hans systers bebis(2dagar gammal).
Han kommer att bli en sån otroligt underbar pappa en dag<3

Titta vilken sötnöt som kom och hälsa på mig på Elfvik:-)

Den här lilla goingen har jag myst med både igår och idag:-)
Det är svårt att förklara, men den här tjejen ger mig så himla mycket glädje.

Trött i huvud, kropp och själ..
Idag har det snurrat runt rätt mycket i huvudet.
Har varit nära till gråt nästan hela dan.
För en stund sen brast det totalt.
Började tänka på vilken glädje det var att berätta för folk att jag var gravid.
Jag tror att jag berättade för min familj i v.6, jag hade hållt mig i två veckor och det gick verkligen inte längre. Glädjen var total.
Louise hoppade och skrek av glädje och Wennberg grät en skvätt.
Pappa var glad att han skulle få bli både farfar och morfar inom ett år.
Cs syster och min bror var hur glada som helst över att deras barn skulle få kusiner i samma ålder.

Nästa gång tror jag att vi inte kommer att göra ngn grej över att vi ska ha barn. Utan när vi träffar folk kommer vi att berätta, spelar ingen roll om det är i v4, 12, eller 20. Finns ingen säkerhet efter v12 att allt är bra.
Det är skönare att folk vet om det tycker jag, jag kommer nog va rätt orolig nästa gång.
Aja, nu ska jag göra mig i ordning. Vi ska ha gäster ikväll.

Imorgon blir det mys med Tilda, har längtat sjukt mycket efter henne <3

Det är mycket som man ska bearbeta när man sörjer.
Jag förstår nu varför folk alltid säger att första året är värst.

Att hålla en bebis som är två dagar gammal var mycket jobbigare än att hålla en bebis som är fyra månader.
Det väckte mina mamma känslor till liv och det blev så jobbigt att jag var tvungen att gå därifrån för att bryta ihop totalt på toaletten.
Jag tänkte på hur det kändes att hålla min bebis och att jag var tvungen att lämna bort henne.
Inte bara för stunden, utan för alltid.

På jobbet i veckan hade vi tagit in en vikarie som brukar va hos oss ibland. Sist jag träffa henne var i slutet på januari och då var jag fortfarande gravid.
Hon titta på mig och peka på min mage och sa: " men, vart är magen"?
Jag såg på henne hur hon sakta sjönk ner genom golvet och hela hennes kroppsspråk förändrades helt och hållet.
Hon bad om ursäkt.
Jag kunde inte säga något annat än att det är som det är och att hon absolut inte behöver be om ursäkt.

Igår var jag på dop.
Jag bröt ihop och grät nästan igenom hela ceremonin.
När prästen säger att barn är en gudagåva, undrar jag självklart varför mitt barn var tvungen att va så sjuk.
Varför förtjänade inte hon att va frisk?

Det var ett otroligt fint dop och lilla Tova är fantastisk på många olika sätt.
Hon får mig att le och det ska bli så himla roligt att få följa med under hennes uppväxt:-)

På kvällen var jag på fest och där träffa jag en kompis som är gravid i v26.
Hon är otroligt vacker och magen är så rund och fin.
Självklart måste jag ta på den,
men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör ont i hela min kropp.
Jag grät en skvätt på toaletten och min vän sa att det är ok att gråta och att det absolut inte är konstigt att jag känner som jag gör.
Jag är absolut inte avundsjuk på henne, jag gläds verkligen med henne och kan ärligt säga att jag längtar efter att få se hennes bebis.
:-)

Jag var på Lindex och handla en doppresent i fredags.
Hon i kassan sa att dräkten jag köpte var otroligt fin. "Är den till ditt barn" frågade hon.
Nä...

Mötet med "doktor död" är äntligen avklarat.

Jag har aldrig träffat en mer deppig och tråkig människa i hela mitt liv.
Jag har tänkt att det är för att han gav oss det tråka beskedet.
Men nu när vi var där var han minst lika deppig och tråkig.

Svaret vi fick var att de inte kunde hitta några andra fel på barnet, så det var skönt.
De tror att jag saknar folsyra och därför måste jag börja äta det nu.
Jag ska inte äta den som finns receptfritt utan jag ska äta en sort som finns på recept.
Det är ca 100ggr mer folsyra i den och jag måste äta det i minst två månader innan vi vill försöka bli med barn igen.
Det är skönt att det är över nu och att vi kan gå vidare.
Vi kommer ju ha det här i bakhuvudet nästa gång vi ska försöka igen och vi ligger ju tyvärr i en riskzon eftersom det har hänt en gång innan.
Nu kommer vi att få gå på spec mödravården, och det tycker jag är väldigt skönt.
Om det här skulle hända oss igen skulle de antagligen kunna se det redan runt v.14, eftersom de vet vad de ska leta efter.
Dock skulle det bli en förlossning på sjukhus då oxå, men det är ganska stor skillnad på ett foster i v 14 och v20. Och kvinnans kropp oxå, magen är absolut inte lika stor och chansen att man har känt bebisen sparka är ganska liten då.

Nu väntar vi bara på beskedet om att askan ska spridas.
Det blir någon gång i maj.
Längtar tills jag gå till kyrkogården och tända ett ljus för min bebis.