Jag är arg på livet idag!

Arg på att just jag inte fick behålla mitt barn.
Arg på att jag inte får gå på mammaledighet i vår.
Arg över att jag aldrig får hålla min lilla tjej igen.
Arg på folk som inte förstår.
Arg på att vi fick gå i 20v innan vi fick veta att hon var sjuk.
Arg på att allt tar så lång tid, (askspridning, utredning, mm)
Arg på att livet är så orättvist. (ja även fast andra har det värre än mig).

Jag kan rada upp 100 saker till jag är arg på.

Ja, jag är arg på allt just nu!

Igår var det äntligen fredag och på jobbet var det fortfarande lite barn, så det blev en väldigt lugn arbetsdag.
På eftermiddagen hade vi föräldrafika på förskolan, det har vi alltid sista fredagen varje månad.
Många av föräldrarna har små bebisar och dom flesta bad om ursäkt och frågade om jag tyckte det var ok att dom var där.
Men hallå, ska andra rätta sina liv efter mig?
Det funkar ju inte, har man barn/är gravid så kan man ju inte sluta ha/vara det bara för att jag har förlorat ett barn.
Jag missunnar ju inte andra att dom har barn eller kommer att få barn.
Jag ska oxå få barn i framtiden, det var bara inte menat att vi skulle har vår lilla Juni som var så himla sjuk.
Det är självklart att det är jobbigt när någon berättar att den är gravid eller att någon annan är det, just för att jag var det för tre veckor.
Jag blir ju fortfarande glad för deras skull.
Någon gång ska jag oxå få barn.
När folk som har barn tror att dom inte kan va i min närhet eller inte får prata om sina barn blir jag bara ledsen.
Jag älskar ju barn, jag skulle ju inte kunna va på jobbet om jag tyckte det var jobbigt att va med barn. Jag träffar ju ett till sexåringar hela dagarna. Att prata med/om barn är det bästa som finns:-)
Skrev på Facebook här om dagen att Kronprinsessan har fått barn. "Roligt absolut, men jag vore inte mänsklig om jag inte sa att det gör ont i mitt hjärta".
Med det menar jag ju inte att jag är bitter över att hon har fått barn, det är otroligt skönt att hon har fått ett fint friskt barn. Men sen är det självklart att det blir smått påfrestande när det vid varje gatuhörn, tv, och tidning står att en prinsessa har fötts.
Jag födde ju min prinsessa för tre veckor sedan.

Skönt att den här dagen är över.
Önskar att februari snart är slut också, vill radera bort den ur mitt liv. Vilkenjävlapissmånad kan den få heta i min kalender.

Imorgon är det äntligen fredag och som jag har längtat. Längtar verkligen efter att få va nära min C, nu ska jag sova och hoppas på att jag vaknar till en bättre dag.
Godnatt mina vänner.

I måndags efter 3veckors sjukskrivning började jag jobba igen och det har varit skönt att komma tillbaka. Alla har varit så himla gulliga, både personal, föräldrar och barn.
Självklart blir det en massa frågor men det känns ändå helt ok, jag kan nästan tycka att det är skönt att få prata om det.
Det blir ju så att man inte hinner tänka lika mycket på det när man jobbar.
Det känns lite som att man skjutet allt åt sidan.
Tyvärr känns det som att jag är mer ledsen och deppig på kvällarna nu och så är jag sjukt trött. Drömmer fortfarande konstiga drömmar på nätterna, många är svåra att tolka och dom handlar väldigt mycket om döden.
Orkar knappt hålla ögonen öppna när jag kommer hem från jobbet och har lagt mig väldigt tidigt varje kväll.

Nu längtar jag verkligen till helgen.
På fredag ska jag och C gå ut och äta middag och sedan ska vi faktiskt sova på hotell. Mysigt.

Tre veckor har gått sen vårt lilla hjärta lämna oss. Här är hennes handavtryck och min hand.
Hon var verkligen liten.

Har bakat egna semlor, och mums så gott det blev :-)

Igår var det fredag och sista dagen på min sjukskrivning.
Det känns både jobbigt och skönt att få börja arbeta igen.
Det jobbigaste är det första mötet med människor efter allt som har hänt.
På min förskola är det ca 65 föräldrar som jag ska träffa och ca 40 barn.
Man måste på något sätt alltid ställa om sig psykiskt in för mötet,
jag vet ju aldrig om personen är som vanligt, låtsas som inget har hänt eller gråter.
För mig spelar det verkligen ingen roll hur man är, det är nästan jobbigast om folk låtsas som om inget har hänt.
Jag vill gärna att folk ska fråga och inte vara rädda för att göra mig ledsen.
Vill man veta vad som har hänt eller bara undrar hur jag mår så vill jag att man frågar.
Orkar jag inte, så svarar jag inte och gråter jag så gör jag det för att jag behöver det.
Det ska iallafall bli skönt att komma tillbaka till ngn sorts vardag igen.

Igår var det iallafall födelsedagsfirande för Wretman.
Det var väldigt skönt att få träffa alla mina tjejer igen.
Dom är helt fantastiska och finare tjejer får man leta efter. Det var skönt att få va mig själv för en stund.
Även om det inte är riktigt samma Jenny som förut så försöker jag iallafall.
Jag märker att jag inte ler lika mycket och att jag faller in i min egna värld rätt ofta, och så kommer det nog vara ett tag.
Men bland mina vänner känner jag att jag får det och att ingen tycker att det är speciellt konstigt.
Jag kände flera klappar på min axel och fick små pussar på kinden lite titt som tätt, vilket värmer mer än vad folk tror.
Vid ett på natten tog jag en promenad hela vägen hem, det var otroligt skönt med frisk luft och att få samla mina tankar och intryck.
Jag grät nästa hela vägen hem, jag tycker att det är väldigt skönt att bara få gråta ut själv. Även fast jag känner mig så sjukt ensam i det hela så veta jag innerst inne att jag inte är det.

När jag kom hem så kröp jag ner i vår varma säng.
Jag inser att jag är så otroligt lyckligt lottad som har någon som värmer mig när jag är kall och som torkar mina tårar när jag är ledsen.
Jag har någon som viskar att allt kommer att bli bra och att vi är starka och tar oss igenom det här tillsammans.

Hur underbar är inte min man som kommer hem med blommor och choklad:-)
Han måste ha känt på sig att jag har haft en dålig dag.

Två veckor har gått och saknaden efter min tjocka mage blir inte mindre.
Jag saknar sparkarna från lilla knodden.

Så här såg min mage ut dagen innan vår bebis fick komma till himlen.

Idag har jag varit och klippt mig, det var väldigt skönt att få bort allt som var slitet.
På kortet syns det nog inte så mycket, man ser nog mest hur sliten jag ser ut i ansiktet.
Det är nog inte så konstigt när man har gråtit varje dag i tre veckor.
Jag tycker att det är jobbigt att se på mig själv i spegeln.
Det spelar verkligen ingen roll hur mycket jag sminkar mig eller smörjer in mig med olika krämer, jag ser fortfarande 10år äldre ut än för tre veckor sedan. Suck!

Det känns som om jag har blivit överkörd av ett tåg varje morgon när jag vaknar.
Jag har ständigt ont i huvudet, svullna ögon, ont i ansiktet och i hela kroppen. Igår vaknade jag tre gånger av att jag drömde att C lämnade mig, och jag grät varje gång för att känslan när jag vakna var så verklig.
Som tur var så varje gång jag vakna låg han där bredvid mig, pussade, kramades och torkade bort mina tårar.
Han är fantastisk på alla sätt.

Vi bestämde oss för att ha en hel dag på stan igår, vi kände att vi bara ville få vara som vilket normalt par som helst. Vi behövde ha roligt och få skratta.
Vi började dagen med en mysig frukost. Sedan åkte vi förbi Cs jobb en snabbis, han behövde göra en beställning.
Vi åkte in till stan till en av våra favorit restauranger som heter Sibiriska soppköket.
Där serverar dom sjukt goda och matiga soppor, när vi hade ätit klart så gick vi till espresso house och köpte oss en varsin moccalatte. Mums!
Vi tog en promenad till Högtorget och gick till SF för att se om det gick någon film.
Jag hade fått höra att filmen om Marilyn Monroe skulle va bra så vi valde att gå och se den.
Både jag och C var förvånade över att vi tyckte att det var en väldigt bra film.
Det var väldigt bra skådespelare med i filmen och den var både varm, sorglig och rolig.
Vi traska runt en stund i stan och gick in och ut ur butiker, sedan gick vi till en restaurang som heter köttbaren, som är Melker Andersons ställe.
Jag drack en drink och vi beställde in en ostbricka medan vi väntade på att Per och Emelie skulle komma.
Maten var otroligt god och jag tror att alla var väldigt nöjda.
Innan vi åkte hem tog vi en varsin öl på en pub, där det blev en hel del skratt:-)

Hela dagen var fylld av kärlek och det var skönt att få le och må bra för en stund.
Jag behövde verkligen det.

Idag är det en grå och trist dag igen, det är alla hjärtans dag men just idag så känns inte mitt hjärta speciellt helt.
Saknar min bebis och är sjukt ledsen över att jag aldrig kommer att få höra hennes hjärta slå.
Jag och C har aldrig firat den här dagen och vi kommer inte att göra det nu heller.

Men jag hoppas att ni, mina fina vänner får en fantastisk dag med mycket kärlek. Det finns så många människor runt omkring oss så jag hoppas att ingen av er känner sig ensam idag.
KRAM

Lördagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, hela förmiddagen blev jävligt piss.
Vet inte vad som hände, jag vaknade på ett rätt bra humör men sedan gick det över till ett riktigt skithumör!
Jag var arg, sur, ledsen och grät en hel del.
På kvällen skulle jag, Louise och Carro ha tjejkväll.
Jag funderade verkligen på att inte vara med, för jag verkligen mådde skit.
Dock valde jag att träffa tjejerna ändå, vilket jag är väldigt glad över.
Vi skrattade hela kvällen och det var verkligen skönt att dom lyckades göra mig glad igen.

Igår var det fredag och då var C ledig.

Jag somnade gråtandes och vaknade gråtandes.
Usch, det är så tråkigt!

Vi drog oss länge i sängen, och vid halv 11 gick vi upp och åt frukost.
C gick och träna och jag passade på att åka ut till Elfvik för att träffa min chef och några av min kollegor.
Det var skönt att få krama om dom, och att få dricka gott kaffe.
Jag får se om det blir lite jobb där senare i vår.
Det beror helt på hur jag mår och om vi ska försöka skaffa barn igen så kommer jag inte att jobba.
Jag och C åkte och titta på bilar, men vi hittade tyvärr ingen.
Vi får fortsätta att leta, vi har inte bråttom längre så det är skönt.
På kvällen åt vi fondue och fruktsallad.
Johan och Louise kom förbi och tittade film tillsammans med oss, det var mysigt med sällskap.

Inatt vaknade jag mitt i natten av att jag drömde mardrömmar igen, lite senare drömde jag att C lämnade mig.
Så jag var tvungen att väcka stackarn och han fick hålla om mig medan jag grät.
Är så himla less på att jag inte får sova en hel natt.
Hoppas det blir bättre snart.
Det som känns bra är att jag känner mig lite gladare för varje dag som går, jag är fortfarande väldigt ledsen och kroppen har inte återhämtat sig än.
Men jag märker att när jag är med C så har vi många fler glada stunder än ledsna, så det är skönt.

Ikväll blir det tjejkväll med Louise och Carro. Vi ska äta middag och se på melodifestivalen. Mys!
Kram på er


Så här fin var himlen igår:

Blev helt förälskad idag:-)

För precis två veckor sedan mötte jag C för att gå på ultraljud.
Vi kände oss lugna eftersom vi var på ett UL tre veckor innan, och då hade allt sett jättebra ut.
Även denna gång sa hon att allt såg jättebra ut, och skrev ut massa bilder och vi fick äntligen se vår bebis.
Dock var hon lite fundersam på att den inte ville vända sig och därför kunde hon inte mäta huvudet.
När man mäter huvudet och lårbenet kan man fastställa ett datum när bebisen är beräknad att komma.
Vi blev skickade till Huddingesjukhus för att en läkare skulle få titta och mäta.
Det första han sa var : Hej, jag heter _______. Jag fick ett samtal från Mamamia på söder och som ni förstår så är det något fel på ert barn...............

En vecka har gått sedan jag sattes igång och födde min lilla tjej i v.20, hon lämnade sedan denna värld och är nu en liten ängel. 
Jag saknar att känna hennes sparkar, det känns som om det var här om dagen jag kände henne sist.
Jag kan inte förstå att jag har varit borta från jobbet i snart två veckor,
det känns som om jag inte ens är i närheten av att klara av att arbeta igen.
Imorgon ska jag dit (min förskola) och hälsa på, det ska bli härligt att få krama om dem allihopa.
Och att få träffa alla mina små barn igen.

Samtalet hos kuratorn igår gick väldigt bra, det var otroligt skönt att få ventilera mitt hjärta lite. Hon hade väldigt bra tips och råd att ge mig.
Hon fråga tex vad jag är rädd för, och då sa jag att jag är rädd för att jag aldrig kommer att kunna få friska barn.
Då undrade hon varför jag sörjer det nu, vilket är sant.
Det ska jag ju sörja när en läkare säger åt mig att jag inte kommer att kunna få friska barn.
Men det är en sån liten chans att det bara är dumt att ens tänka på..
Hon tyckte att jag skulle sörja det här barnet och den här graviditeten först.
Och att när mina tankar vandrar mer än två veckor framåt så ska jag stanna upp och tänka på något annat som inte är så långt borta.
Jag måste ta en dag i taget...

Denna lilla krabat ger mig lycka och hopp om framtiden...

Nu sitter på tåget mot Danderyd.
Idag har jag verkligen ingen lust att gå utanför dörren, skulle allra helst vilja krypa ner i sängen igen och ligga där hela dagen..
Men det är nog bra att få komma ut och röra på sig lite.
Efter samtalet med kuratorn ska jag möta upp Agnes och Tilda i stan, vi ska bruncha lite.
Det ska bli mysigt.
Ikväll kanske vi ska ut och äta middag med Cs vänner, det kanske är bra att träffa lite folk och tänka på annat en liten stund.
Om jag lyckas tänka på annat, finns en risk att jag inte kan det.
Det känns som att när jag skrattar så känns livet helt ok, men är det inget som är roligt så känns det som att allt är rätt piss.
Det finns liksom inget mittemellan eller bättre än ok, antingen är det ok eller så är det piss.
Det är ju det jag måste jobba med nu, att hitta tillbaka från att allt/vardagen känns piss.

Jag har en fantastisk familj och många underbara vänner som ger mig en massa kärlek och värme. Tack sötisar!

Är sjukskriven i två veckor nu, ända till den 17februari.
Den här veckan som kommer har jag bokat in saker varje dag, har så svårt att vara själv.
Inser ju att jag måste börja klara av att va själv, hur ska jag annars klara av vardagen igen.
Jag kan ju inte vara beroende av att ha folk nära mig hela tiden.
Imorgon ska jag till Danderyd för att träffa en Kurator och prata av mig lite. Får se hur ofta och hur många gånger jag behöver det, men det kan absolut vara bra för mig.
Det ska bli skönt att få prata med ngn utomstående istället för att tynga ner dom som jag har i min närhet.

Nått som är skönt är ju att vi inte har ångrat eller tvekat om vårt beslut någon gång under den här tiden.
När vi fick se vår lille bebis i onsdags så fick vi se hur sjuk hon faktiskt var.
Även om det var fruktansvärt att se,
så är det otroligt skönt att veta att hon aldrig kommer att få uppleva den smärtan.

Det som är jobbigast just nu är att inte vara gravid längre, det tog ju ca 4månader tills jag verkligen mådde bra och faktiskt kände mig gravid. Den 5e månaden var fantastisk på alla sätt.

Att inte känna hennes sparkar är otroligt jobbigt, och det känns fruktansvärt tomt i mig.
Kommer ta ett bra tag att vänja mig vid att hon inte finns där inne längre..
Min lilla ängel Juni, jag saknar dig!

Det är jobbigt att inte få ngn bra sömn, är så himla trött i huvud och själ.
Har spänt mig en hel del tror jag de senaste dagarna, så nu kan jag knappt röra mig.
Är stel från halva ryggen och upp till huvudet och ut över axlarna,
det är knappt så att jag kan resa mig upp eller lägga mig ner själv.
Ska ringa till Jens som brukar hjälpa mig med ryggen, får se om det finns ngn hjälp att få idag.

Upprepar onsdagen hela tiden i huvudet.
Det var en otroligt tung dag med så olika många känslor.
Det jag tänker mest på var när jag fick hålla vår lilla prinsessa Juni.
Hon var så bedårande vacker, hon hade Christians fina öron och mina tår:-)
Hon var annars väldigt lik båda två.
Vi har fot och handavtryck, dom är så små och söta.
Nu ska jag försöka att somna om, har snart legat vaken sen kl 03.00.
Natti!

Mitt hjärta har gått i flera miljoner bitar.
Vet inte om det någon gång kommer att bli helt..
Kan inte sluta gråta, allt känns få himla hopplöst. Det ända jag kan tänka på är att jag borde ha hållt henne längre. Ville aldrig släppa taget..

Ont i armen!
Har verkligen ärvt min farmors dåliga blodådrer. Dom får sticka och sticka och sticka.
Så här ser jag ut just nu...

Än har inte mycket hänt, mår lite illa, fryser, lite ont i ryggslutet och sammandragningar som inte gör ont än. Nu ska jag ta nästa dos medicin, får se om det händer ngt snart.
C är fantastisk, han får mig att le:-)
Även fast han säkert mår lika dåligt som jag så känns det otroligt tryggt att ha honom här.

Nu ligger vi inne. Allt har gått smidigt och alla här verkar proffsiga och gulliga. Har fått äta smärtstillande och tagit tabletterna som börjar att sätta igång värkarna.
Kan ta allt från 5min till 30min innan jag känner av.
Sen var tredje timme får jag fler tabletter tills bebisen är ute. Nu ska jag vila.
C ligger tätt intill mig, jag älskar honom över allt annat!