Det känns lite som om det är det här jag lever efter just nu.
1,5 vecka kvar...

Från att ha haft 0 - 2 besökare varje dag har helt plötsligt antalet besökare ökat kraftigt just idag.
Hur kommer det sig kan man ju undra.?
Har mitt liv helt plötsligt blivit intressant igen?
Sprider sig ryktet om att jag är gravid så snabbt?
Folk som inte brukar läsa min blogg hittar plötsligt hit.
Att jag skrev här på min blogg om att jag är gravid var för att jag har använt min blogg som en sorts dagbok.
Jag har lärt mig av min psykolog att inte stänga mina känslor inne.
Jag har haft svårt att öppna upp mig för vissa och då har det lättare att skriva vad jag går igenom här istället.
Det har varit skönt att folk som står mig nära har kunnat läsa och fått en bättre förståelse för de olika stadier man går igenom i sorgen.

Jag ringer inte runt till folk och berättar att jag är gravid, jag kommer inte heller skriva det på Facebook för att alla ska få veta.
Jag har inget behov av att många ska veta att jag är gravid.
Det enda jag bryr mig om är att min familj och de som står mig nära vet om det.
Jag är bara i v.15 och längtar självklart ihjäl mig till nästa ultraljud.
Jag är sjukt nervös och mår inte alls så bra över att behöva vänta.
Jag vill veta nu att allt är bra med min bebis, det är det ända som betyder något för mig.
Jag kan knappt tänka på något annat.
Glädjen jag kände sist jag var gravid känner jag inte den här gången.
Denna graviditet har mest kretsat kring oro.
Jag känner självklart glädje över det lilla liv jag har i mig, det är absolut inte det de handlar om.
Men glädjen att berätta för folk finns inte den här gång.

Det är roligt att ha fler läsare, men blir förvånad över att ni som aldrig har läst eller ni som läste för ett år sedan har hittat min blogg just nu.


Välkomna eller välkomna tillbaka.

Jag läser faktiskt ingenting för tillfället. Jag somnar efter typ två sidor när jag läser, jag orkar helt enkelt inte.
Har varit och gjort en synundersökning och ska egentligen ha glasögon. Är alldeles för lat och har inte orkat beställa några än.
Nu måste jag ta mig i kragen! :-)

Den här lilla boken lästa jag iallafall igår, konstigt att man inte går ner i vikt :-)

Det fanns inte mycket i min väska idag. Lite smink, plånbok, almanacka, nycklar och hörlurar.

Ibland blir jag så less. När jag blev gravid gick jag med i olika föräldrasidor/babysidor på nätet. När allting hände så gick jag ur alla, för det var inte så roligt att få mail om i vilken vecka jag var och hur min graviditet skulle se ut.

Nått som stör mig så fruktansvärt är babycenters sida.
Jag har gått ur flera gånger och anmält på mail om att jag inte vill ha mer reklam eller nyhetsbrev.

Idag fick jag detta:
Nu slängde jag iväg ett till mail. Man kan ju hoppas att det någon gång går in.

Känner mig lite "off" idag.
Jag vaknar varje morgon och räknar ner dagarna tills min bebis ska komma.
34 dagar är det kvar och sen är hon här.
Om 9 dagar är det beräknat att jag ska gå på min mammaledighet.

Det är hemskt, det gör fortfarande så himla ont i mig.
Jag vill att de här 34 dagarna ska va över.
Nu ha jag gråtit varje dag den senaste veckan igen.
Det är svårt att förstå att det har gått tre månader redan.
Nu skulle jag ha varit i slutet på 8e månaden. Tiden går så fort.

När maj är slut får vi försöka att bli med barn igen, då är det precis nio månader sedan jag blev gravid sist.
Jag vill, men jag är inte redo än.
Är så himla rädd.
Jag tror att vi väntar ett litet tag till.
Det skadar ju inte att äta min folsyra längre än två månader och
så tror jag att jag behöver varva ner och va lite ledig innan.
Stress är ju inte bra heller.

Jaja, andas.....
En dag i taget.
Imorgon blir det begravning.
Då ska krama om mina nära och kära. <3

Åhh får lite ångest nu!
Idag är det visning på vår lägenhet.
Jag älskar den och önskar att den var lite större så att vi inte behövde flytta.
Det är en fantastisk lägenhet och jag kommer att vara avis på den som köper den. Dock hoppas vi på att försäljningen går snabbt.

Ledsen tjej idag..
Låg och läste sms som jag fick när allt hände. Alla har skrivit så mycket fint!
Det är jobbigt att läsa för det gör så fruktansvärt ont i mig fortfarande.
Plågar mig själv med att titta på vår bild på henne, tar fram kläder hon skulle ha haft och googlar på nätet på magar i v.33

Trött i huvud, kropp och själ..
Idag har det snurrat runt rätt mycket i huvudet.
Har varit nära till gråt nästan hela dan.
För en stund sen brast det totalt.
Började tänka på vilken glädje det var att berätta för folk att jag var gravid.
Jag tror att jag berättade för min familj i v.6, jag hade hållt mig i två veckor och det gick verkligen inte längre. Glädjen var total.
Louise hoppade och skrek av glädje och Wennberg grät en skvätt.
Pappa var glad att han skulle få bli både farfar och morfar inom ett år.
Cs syster och min bror var hur glada som helst över att deras barn skulle få kusiner i samma ålder.

Nästa gång tror jag att vi inte kommer att göra ngn grej över att vi ska ha barn. Utan när vi träffar folk kommer vi att berätta, spelar ingen roll om det är i v4, 12, eller 20. Finns ingen säkerhet efter v12 att allt är bra.
Det är skönare att folk vet om det tycker jag, jag kommer nog va rätt orolig nästa gång.
Aja, nu ska jag göra mig i ordning. Vi ska ha gäster ikväll.

Imorgon blir det mys med Tilda, har längtat sjukt mycket efter henne <3

Det är mycket som man ska bearbeta när man sörjer.
Jag förstår nu varför folk alltid säger att första året är värst.

Att hålla en bebis som är två dagar gammal var mycket jobbigare än att hålla en bebis som är fyra månader.
Det väckte mina mamma känslor till liv och det blev så jobbigt att jag var tvungen att gå därifrån för att bryta ihop totalt på toaletten.
Jag tänkte på hur det kändes att hålla min bebis och att jag var tvungen att lämna bort henne.
Inte bara för stunden, utan för alltid.

På jobbet i veckan hade vi tagit in en vikarie som brukar va hos oss ibland. Sist jag träffa henne var i slutet på januari och då var jag fortfarande gravid.
Hon titta på mig och peka på min mage och sa: " men, vart är magen"?
Jag såg på henne hur hon sakta sjönk ner genom golvet och hela hennes kroppsspråk förändrades helt och hållet.
Hon bad om ursäkt.
Jag kunde inte säga något annat än att det är som det är och att hon absolut inte behöver be om ursäkt.

Igår var jag på dop.
Jag bröt ihop och grät nästan igenom hela ceremonin.
När prästen säger att barn är en gudagåva, undrar jag självklart varför mitt barn var tvungen att va så sjuk.
Varför förtjänade inte hon att va frisk?

Det var ett otroligt fint dop och lilla Tova är fantastisk på många olika sätt.
Hon får mig att le och det ska bli så himla roligt att få följa med under hennes uppväxt:-)

På kvällen var jag på fest och där träffa jag en kompis som är gravid i v26.
Hon är otroligt vacker och magen är så rund och fin.
Självklart måste jag ta på den,
men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör ont i hela min kropp.
Jag grät en skvätt på toaletten och min vän sa att det är ok att gråta och att det absolut inte är konstigt att jag känner som jag gör.
Jag är absolut inte avundsjuk på henne, jag gläds verkligen med henne och kan ärligt säga att jag längtar efter att få se hennes bebis.
:-)

Jag var på Lindex och handla en doppresent i fredags.
Hon i kassan sa att dräkten jag köpte var otroligt fin. "Är den till ditt barn" frågade hon.
Nä...

Mötet med "doktor död" är äntligen avklarat.

Jag har aldrig träffat en mer deppig och tråkig människa i hela mitt liv.
Jag har tänkt att det är för att han gav oss det tråka beskedet.
Men nu när vi var där var han minst lika deppig och tråkig.

Svaret vi fick var att de inte kunde hitta några andra fel på barnet, så det var skönt.
De tror att jag saknar folsyra och därför måste jag börja äta det nu.
Jag ska inte äta den som finns receptfritt utan jag ska äta en sort som finns på recept.
Det är ca 100ggr mer folsyra i den och jag måste äta det i minst två månader innan vi vill försöka bli med barn igen.
Det är skönt att det är över nu och att vi kan gå vidare.
Vi kommer ju ha det här i bakhuvudet nästa gång vi ska försöka igen och vi ligger ju tyvärr i en riskzon eftersom det har hänt en gång innan.
Nu kommer vi att få gå på spec mödravården, och det tycker jag är väldigt skönt.
Om det här skulle hända oss igen skulle de antagligen kunna se det redan runt v.14, eftersom de vet vad de ska leta efter.
Dock skulle det bli en förlossning på sjukhus då oxå, men det är ganska stor skillnad på ett foster i v 14 och v20. Och kvinnans kropp oxå, magen är absolut inte lika stor och chansen att man har känt bebisen sparka är ganska liten då.

Nu väntar vi bara på beskedet om att askan ska spridas.
Det blir någon gång i maj.
Längtar tills jag gå till kyrkogården och tända ett ljus för min bebis.

Äntligen är väntan över!
Idag ska vi till Huddingesjukhus på samtal.
Vi får se om dom har kommit fram till vad som kan ha gått fel och vad vi kan göra i framtiden för att det inte ska hända igen.
Känner mig väldigt känslig idag, skulle kunna börja gråta när som helst.
Men det blir nog bättre snart.

Natten till i söndags födde Christians syster en liten tjej, ca 3,5 veckor för tidigt.
Så efter mötet idag ska vi dit och hälsa på.
Det ska bli mysigt att hålla en sån liten bebis men det kommer nog att bli väldigt känslosamt.

Hoppas ni får en bra dag. Kram

Jaha så damp det där brevet ner i brevlådan. Magknip!
Vilken ångest och oro det gav mig.
I slutet på mars är vi inbjudna till samtal på Huddingesjukhus. Att veta att jag ska tillbaka till det sjukhuset ger mig fruktansvärd ångest. För mig känns det typ som om att det är dödens sjukhus. Det var där vi fick reda på att hon var sjuk och det var sedan där hon dog och föddes.
Samtalet vi ska på handlar om vad dom tror kan ha gått fel, om det är ren otur, ärftligt eller något annat.
Det är väl med största sannolikhet bara ren otur, men det är antagligen inte så konstigt att man går och tänker det värsta.
Jag tänker ju på att det är mig det är fel på, att jag inte kan få friska barn. Vad händer då?

Åhh nu vill jag bara att mars ska va över så att vi kan få gå vidare med våra liv.

Sorgen har kommit ikapp mig som ett slag i ansiktet.
I söndags kröp den sig på och jag låg däckad i soffan nästan hela dagen.
Det kändes lite som om jag var förlamad och sjuk på samma gång.
Jag var varken sjuk eller förlamad utan bara jäkligt deppig.
Måndagen på jobbet fungerade ganska bra. Jag tog en promenad efteråt, och det tyckte jag var väldigt skönt.
Jag kom hem, lagade mat och sedan bröt jag ihop totalt.
Tårarna bara sprutade ut och jag var arg som ett bi. Inget kunde få mig på bra humör,
inte ens C och inte ens att vi äntligen hittat och köpt en ny fin bil.
Jag var vaken långt in på natten och grät hysteriskt tills jag till slut somnade.
Igår på tisdagen vaknade jag helt svullen i ansiktet och kunde knappt öppna ögonen, varje blinkning gjorde ont.
Gick till jobbet även fast jag mådde dåligt, det var första gången någon titta på mig och sa att jag inte såg ok ut och undrade hur jag egentligen mådde.
Som tur var hade jag en tid inbokad med en kurator på Danderyd efter jobbet, jag åkte gråtandes dit.
Det var otroligt skönt att komma dit igen, hon är väldigt duktig och har så himla mycket bra tips och råd .
Efter mötet åkte jag hem, C och jag pratade om mötet och om allt möjligt. Det var skönt att få ventilera mig lite och för honom också tror jag,
jag har ju inte varit världens roligaste de senaste dagarna.

Jag tror att jag mår så dåligt för att jag inte låter mig själv sörja ordentligt,
jag är rädd för att folk runt omkring mig ska tycka att jag är jobbig.
Alla mår olika på olika sätt, alla sörjer olika.
Jag känner ingen som har behövt gå igenom precis det jag har gjort,
vilket jag är glad över.
Detta är inget man ens önskar sin fiende att gå igenom.
Men det hade på något sätt varit skönt att ha någon att prata med som förstår precis hur jag mår och tänker.

Även fast jag vet att jag inte är ensam, så känner jag mig så himla ensam.

Åhh va less och trött jag är, har gråtit halva natten.
Mina ögon är alldeles svullna, och det gör till och med ont när jag blinkar.
Idag känner jag mig som världens deppigaste människa, jag skulle vilja krypa ner i soffan och ligga där hela dagen.

Imorgon ska jag äntligen tillbaka till kuratorn på Danderyd.
Känner verkligen att jag behöver få prata av mig igen. Det känns som om jag går och håller allt inom mig, och det är inte bra.

Jag ligger här hemma ensam i sängen, C åkte till jobbet kvart över sex imorse.
Det blev så himla tomt och kallt utan honom.
Idag är det äntligen lördag och ikväll blir det mys med alla mina syskon och deras respektive. Och lilla bebis Tilda förstås<3
Vi ska laga middag här hemma hos oss och bara ha det bra, jag älskar verkligen att umgås med dem.
Nästa helg ska vi ut till Siggestagård och äta brunch allihopa.
Jag tycker om att äta brunch så det ser jag verkligen fram emot att göra.

Efter jobbet igår gick jag och C till Sturehof för att träffa hans vänner.
En utav grabbarna och hans tjej förlovade sig i veckan så vi var där för att gratta och skåla för dem.
Vi tog en öl och pratade lite, jag tror det var typ två månader sen sist vi sågs. Vi var sedan ett litet gäng som gick ut och åt middag.
Det var väldigt skönt att va ute och få träffa lite folk och bara vara sig själv för en stund.
Jag behöver verkligen komma ut och umgås lite mer. C har så himla trevliga vänner och stämningen är alltid så lättsam.

I början på veckan så kändes allt lite lättare igen och det var faktiskt två dagar jag inte grät på alls, det var otroligt skönt.
Men de senaste tre kvällarna har jag brutit ihop och somnat gråtandes igen. Det känns så trist, men jag antar att det är jobbigast på kvällarna för det är ofta då man börjar tänka så mycket.
Jag har varit väldigt känslig hela veckan och analyserat allt som folk har sagt. Vrider och vänder på varenda ord och får allt till något negativt.
Hoppas det vänder snart.
Något som är sjukt jobbigt är att jag är så himla missnöjd med min kropp.
Jag hade precis börjat njuta av att ha en runt liten mage och kände mig så himla nöjd med mig själv. Jag hade ställt mig in på att jag skulle ligga i skuggan hela sommaren eftersom jag precis skulle ha fött ett barn. Men nu känner jag mig bara tjock och har inget barn att skylla på.
Min kropp har det säkert lättare att komma tillbaka till det normala än efter en nio månaders graviditet.
Jag gick ändå bara upp fem-sju kilo på fem månader.
Skinnet på magen hann nog inte töja ut sig så mycket, så det är skönt. Jag tror också att jag är så missnöjd för att jag inte var klar, jag kan tänka mig att efter en vanlig graviditet så vill man bara att ungen ska ut och man är trött på den stora magen.
Jag hade ju precis börjat gilla min mage och den var lagom rund och go.
Jag var definitivt inte klar.
Saknar fortfarande att hon rullade runt och rörde sig så mycket där inne, tomheten är fortfarande stor.